You don't see me lord,
How i begging om my knees every day
and pray for everthing to stop,
i want to fly away,
fly in to the sky and forget everthing.
When everything Start,
It's feel like a penknife in my heart.
You shuld now....
When your hearts starts to bleed....
You are dead,

Daddy I'm so sorry, I'm so sorry.
We just like to party, like to p-p-party yeah.

dude That's hot!...

Varför? Asså bara VARFÖR?!

Från och med nu ska jag kalla denna person för Du. Mera rakt, fram, till rätt person. Eller egentligen, antagligen kommer personen/Du kanske inte ens att läsa vad jag skriver, men ändå. Ändå.

Du, dina ord. Om du visste vad de betyder. Hur jag tar dem åt mig. Till hjärtat. Och själen. Jag hör dem ringa i öronen, långt, långt efteråt. Och du menar dem säkert, och jag tar dem på största allvar. Seriöst, jag tar dem på djupaste allvar. “Du sårar, på andras bekostnad, för att lyfta upp dig själv.” “Du bara dundrar över folk.” Och jag hör, Jag HÖR. Och det gör så jävla ont att höra. “Ditt mål är att såra mig, och dig själv i slutändan.” “När jag är som minst beredd så kommer det igen, en stor jävla smäll”. Och jag är inte ens m-e-d-v-e-t-e-n om att jag gör så. Det är fruktansvärt. Jag är precis den jag aldrig någonsin viljat bli. “Hela världen snurrar runt dig.” Jag hatar att jag är den du ser. Jag kan inte hata mig själv mer. Och det värsta; “Du får skära dig, men inte här, gör mig inte delaktig i dina galenskaper, åk härifrån och skär dig och slå dig hur mycket du vill”. Jag är alltså värd att straffas, att bli slagen och skuren sönder och samman? Om Du säger att det är okej? “Jag kan inte vara din barnvakt eller vårdare.” Nej, jag förstår det. Men vem ska vara det, om jag inte klarar det själv? Vem? VEM?!